Blomkålsöron 2

Vi är några som har konstiga öron. Efter önskemål från Helena sätter jag ut några bilder. Hon har lovat att lägga ut egna öronbilder. Vi får se vem som har konstigast öron.

Öra au naturel.

Öra som klenät.

Öra in futurum.

Till alla släktingar och vänner

Hur gör man när man kommenterar? Kolla Gammelbästisens otroligt pedagogiska blogg

Hur ser det ut nu då?

Ibland förvillar jag mig bort från bloggämnet för denna blogg, det blir blommor, älgar, blomkålsöron och andra konstigheter. Mitt liv kretsar för tillfället väldigt mycket runt mitt hus, men ibland måste jag tänka på annat. Men för att åter återgå till ordningen igen ...

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har det hänt saker i mitt hem. Alla sunkiga reglar är borta. Alla syllar som huset vilar på är nya, fungicidbehandlade och vilar på nytt "papp". Betongplattan är också fungicidbehandlad. Hela huset har fått en rätt skön, ny lukt. Det börjar lukta hus ... inte sjukt hus.

Varje kväll tar jag mig en kort promenad, rätt över gatan från Gammelbästisens hus, för att titta till mitt eget. Varje kväll hittar jag nya moment som är klara. Mina byggare gör ett otroligt jobb. Jag är djupt imponerad.

Nu börjar det hända saker. Golvreglarna är lagda i sovrummet. Golvreglarna "vilar" på plastpluppar.

Nivellgolv. Isoleringen "hänger" på golvreglarna.

Grunden är lagd, golvreglar på "plastpluppar", hängande isolering, nytt golv. Nu är det bara själva parketten/pergogolvet som ska läggas.

Frågan är ... vilken typ av golv ska vi ha?

Blomkålsöron

Jag har en släng av blomkålsöron. Det kan kanske i flera fall anses som ganska negativt, speciellt vid tjusiga håruppsättningar. Mina blomkålsöron har dock vid flertalet tillfällen varit värdefulla för mig.

Ett alldeles speciellt tillfälle var när jag träffade Skotten. Lugnt och fint promenerade jag i korridoren när han fick syn på mig.
"Woops, vilka roliga öron den tjejen har. Undrar om hon är brottare?" tänkte Skotten. Resten är historia.

Ett annat särskilt tillfälle var när jag vikarierade i en klass där de inte ville vara tysta. Jag satte upp håret, vek ihop mina blomkålsöron och slog mig ned vid katedern. Efter tre minuter var det knäpptyst. Alla elever satt och stirrade på mig.
"Tänk om fröken är ett troll?" Det blev en av mina roligaste dagar som vikarie.

När man ofta sitter och pratar i telefonen kan det också vara en fördel med min typ av blomkålsöron, de är mjuka, flexibla, anpassningsbara, föränderliga, mångsidiga rörliga och alldeles speciella. Det går bra att sitta länge med luren inklämd mot axeln. När det blir för mycket prat viker jag ihop dem och täpper till. Världen utanför fortsätter med beräkningar, tilluft, VVS, räkningar, avloppsbrunnar, fakturor, cementfundament och ännu fler räkningar.

I min blomkålsvärld är det alldeles tyst ...

En snigel (snäcka) på örat ... eller var det i ögat? Den här söta prylen skulle iallafall passa mitt öra.

Blommor

Av någon märklig anledning älskar jag blommor. Jag kan ingenting om dem och jag kommer aldrig ihåg namnen på blommorna, men att plantera om och att dra upp frön är
min hemliga hobby. Gammelbästisen tror att jag är galen. Jag har en pelargonia som jag har gömt i trädgården. Jag trodde att jag hade tagit kål på den, men nya blad har kommit. Den här våren har jag inte kunnat plantera ett enda litet frö, men jag laddar inför nästa vår. I helgen var jag och klämde och kände på blad och blommor i ett jättefint växthus ute på skärgårdsön där jag och barnen spenderade helgen. Här kommer lite bilder från min egen trädgård.

Löjtnantshjärtan

Forsythia, tror jag?

Äppelblomma

Syren

Glada nyheter!

Efter en helg på en ö fick jag glada nyheter av Gammelbästisen, allt kommer att bli bra med vår väns barn. Vi är sååå glada.

Ett ögonblicks verk

I bland händer saker i livet som gör att ens problem plötsligt blir väldigt futtiga. Tidvis glömmer man bort hur skört livet är och man förbiser det som verkligen är viktigt, familjen och vännerna. Vi trasslar in oss i triviala problem som egentligen inte betyder någonting. I dag är jag gränslöst glad för min familj och för mina vänner, speciellt min gammelbästis och hennes familj. Vi har fått en gåva som har varandra.

I dag när vi alla samlades runt matbordet och tog varandra i händerna och sa vår vanliga ramsa:

-"Vi är glada för att vi är tillsammans och vi är glada för maten på bordet ... maten på bordet, händerna i knä´t, var så god och ät!"

menade jag verkligen vartenda ord.

En av våra kompisars barn blev igår påkörd vid ett övergångsställe av en lastbil. Vi vet inte hur det kommer att gå.

Hantverkarna

Med tanke på vad Gammelbästisen skriver i sin blogg idag, bidrar jag med snickarnas rumpor.

Detta är i Skottens och mitt sovrum. När hantverkarna högg av väggen nertill, visade det sig att den var tilläggsisolerad – den gröna tapeten ligger alltså en decimeter längre in än den vita...

Nya bilder

Åter till ordningen. Här kommer lite bilder på huset. När byggarna jobbar händer saker hela tiden. De har rivit alla golv, tagit bort alla spikreglar, sågat upp väggarna och nu håller de på att byta ut alla syllar runt huset.

Här ser man den nya syllen och den gamla syllen.

Nu har hela köket fått nya syllar. Först tas den gamla syllen bort, sedan sprutas golvet och syllen med något naturvänligt gift. Ett skyddande papp läggs mellan syllen och betongplattan.

Här är en jättestor domkraft som kan lyfta upp huset en liten bit. Då kan man pilla bort den gamla syllen och sätta dit den nya. Byggarna använder också ett rivningsspett, som de står på, för att få bort det gamla syllarna. De sa att det även kan användas som grillspett om sommaren blir varm och om vi ska grilla till många.

Här är en bild på giftpumpen.

Här kommer en bonusbild (som är lite roligare) på Gammelbästisens mycket hemliga passion, porslinsblommor.

En naturupplevelse?

Precis när vi skulle ut på promenad efter middagen började regndropparna att trilla ner. Men vad tusan, vi hade ju bestämt redan igår att vi skulle ut på spatsertur. Om det var bestämt så var det bestämt. Vi tog på oss regnjackor och knatade ut i kvällen, gammelbästisen, hennes elvaåring och jag. Olle hade gett oss ordentliga instruktioner hur vi skulle gå. Inga problem. Vi gick förbi mitt hus och in på cykelvägen. Sedan fortsatte vi nedför backen, över stora vägen och in i fårhagen. Stigen vi gick på var väl utmärkt. Regnet tilltog efter en stund men det luktade härligt och ju längre in i dungen vi kom desto mindre märktes av vätan. Vi knatade på, glada i hågen, och kände oss nyttiga. Vi hade väl traskat i en halvtimme när vi plötsligt såg något stort och svart framför oss.

-Iiiii! vad är det där, skrek jag.
-Woooh, en älg? vrålade Gammelbästisen.
-Spriiing, tipsade oss elvaåringen, som i skolan sprungit 60 meter på sju sekunder blankt.

”Flash” och ”Thunder” (våra smeknamn i väldigt unga år) flåsade genom skogen, snubblandes över trädrötter som olämpligt låg där på stigen.

-Men hallå! hörde vi den coola ungdomen, det är ju bara en ko.
-Va? Vad sa du? En ko?
Gammelbästisen och jag tvärnitade i de blöta löven.
-En ko, sa du?

Vi smög tillbaka och kollade. Mitt i skogen stod en svart ko och stirrade på oss med stora ögon. Den såg enorm ut i det skumma vädret.
-Näe, nu går vi härifrån, menade jag. Tänk om den inte är snäll?

Vi vände om på stigen och försökte hitta en annan väg tillbaka. Vi hann inte gå många meter förrän vi oväntat såg någonting hoppa in bland träden. En hjort! Eller var det en hoppande älg? Vi började skynda på stegen. Då såg vi en jättestor fågel på långa ben och med en jättenäbb ute på fältet. En Maraboustork? (Den var åtminstone lika stor.) Den såg inte alls snäll ut, utan tittade stöddigt på oss. Började den inte se lite aggressiv ut?

Hals över huvud rusade vi vidare på stigen. Den trettio minuter långa promenaden ut i skogsdungen tog tio minuter tillbaka. Jag vet inte om vi kommer att ta några fler promenader ut i naturen.

Gammelbästisen och jag tror att det är bäst att vi håller oss till basketplanen.

Lördagmorgon

I går morse drog vi igång radion, TV:n, diskmaskinen och tvättmaskingen. Yes, äntligen blev det lite liv i luckan. Här skulle ätas frukost.

Klockan nio ringde det på dörren första gången. Det var tidningsmannen som säljer lösnummer av "stora kvällstidningen".

En halvtimme senare ringde det på dörren igen! Nästa leverans. Denna gång var det en gammal ommålad biblioteksvagn som ska få ett nytt hem hos Gammelbästisen. Iförd kattmönstrad pyjamas och träskor i storlek 43, rullade jag iväg vagnen genom trädgården bort till verandan.

Tio minuter senare var det dags igen. En flicka stod utanför och tittade längtande bort mot studsmattan.

-Eh ... är åttaåringen hemma? frågade hon.
-Näe, han har åkt på semester över helgen, svarade jag.
-Hm, kan jag få hoppa på studsmattan iallafall? Det var därför jag kom hit.
-Öh, va?

En stund senare ringde det på dörren en fjärde gång! Det var tidningsmannen IGEN. Så fort Skotten öppnade dörren sa tidningsmannen:

-Oj då! jag har visst varit här förut!?!
Han tittade misstänksamt på Skotten.
-Bor du HÄR nu? frågade han.
-Javisst! sedan två veckor tillbaka, svarade Skotten helt oskyldigt.
-Eh öh, ja ha ... vad trevligt, sa tidningsmannen lite konfunderat. Lycka till!

När klockan var tolv satt jag fortfarande vid köksbordet, iförd pyjamas, och åt frukost. Undra om tidningsmannen kommer tillbaka?

Den STORA tystnaden

I eftermiddags åkte jag hem från jobbet. Molnen höll på att spricka upp och solen gjorde ett litet försök att titta fram. Fredag ... Kanske blir det vår igen?

Jag klev in i Gammelbästisens hus, sparkade av mig skorna, hängde upp jackan och la in ryggsäcken i vårt lilla krypin när jag överraskande slogs av ... den STORA tystnaden. Inte en kotte fanns i huset. Det underbara, stora, multikolorerade huset var plötsligt tomt. Själva innehållet var borta ... hjärtat, pulsen ...

Ingen treåring som hittar något spännande att berätta om, ingen femåring som vill ha flätorna fixade eller visa nya husdjur (gärna spindlar - modell större), ingen åttaåring som funderar över neutroner och protoner och med frågor jag omöjligt kan svara på, ingen elvaåring som full av energi överväger om det inte är dags att baka kakor, ingen tonåring som kommer med roliga kommentarer, ingen Olle som berättar om författare från Ukraina och ingen Gammelbästis med håret på ända och huvudet fullt av idéer och lösningar, inte ens diskmaskinen var igång! Det var helt enkelt övergivet, obebott, obefolkat, ensligt och helt utan puls.

Pulsen har satt sig på ett tåg mot spännande adress för att få en välbehövlig semester.

Igår var en sådan där dag

Igår tappade jag all viljekraft. Kanske var det det sunkiga vädret här i Världsmetropolen. Jag vaknade och tittade ut genom mitt fönster. Hela himlen såg ut som ett enda stort, hotfullt moln. Jobbet ville jag inte alls gå till. Det brukar annars pigg upp mig eftersom jag inte hinner tänka mycket på mina egna triviala problem.

Helst av allt ville jag stanna hemma hos Gammelbästisen för att dricka te och gnälla. Byggarna hade inte dykt upp de heller. De kände väl sig lika orkeslösa som jag (fast förmodligen var de lika flitiga som alltid, men någon annanstans).

Synonymordboken:
Ömklig, eländig, jämmerlig, miserabel, usel, skral, bedrövlig, klen, liten, svag, dålig, futtig, feg, pjoskig, mesig, harig, precis så kände jag mig hela dagen. På morgonen, på jobbet, på träningen.

Då kom nästa regnmoln – fast denna gång över mejlen.

”Hej Bästisgrannen!
Byte avlopp i bad : Från skarv vid bef. (tidigare) uppbilat hål tom tvättställs avloppet:
Kostnad 7150:- inkl moms

Byte av golvbrunnar:
Kostnad 4375:- / st.

Med Vänliga hälsningar
Rara byggarchefen”

Näe. I morgon (alltså idag) är en annan dag...

Var är byggarna?

I går morse kom aldrig byggjobbarna! Huset var tyst, öde och utan innehåll. Jag spanade ut genom Gammelbästisens fönster för att se om de inte skulle dyka upp. Näe, nada. Efter jobbet tryckte jag min näsa mot fönstret igen (nu börjar glaset bli lite muggigt!) men fortfarande hade ingen infunnit sig. Det var fortfarande tomt. Bullpåsen stod på bordet i Gammelbästisens kök och spred ut sin kaneldoft. Vart har de tagit vägen? Tänk om de rymt precis som Molly?

Jag passade på att ta lite bilder av vårt hus medan de var borta.

Elvaåringens rum. Här har de sågat upp väggarna.

Här ligger vårt badrum.

Vårt badrum 16 maj.

Titta, syllarna är väck!

En närbild på coola tapeten till Louise.

Molly

Förrutom våra akvariefiskar så har vi också en liten, vit kanin vid namn Molly. Hon kom till oss en sommar ända från Skåne. Eftersom Gammelbästisen är pälsallergiker så fick Molly bli en utekanin. Hon fick en fin, stor bur med tillhörande trädgård. Där har hon mumsat på maskrosblad och luktat på blommorna ... tills i morse. Plötsligt har Molly blivit en utbrytarkung (ja, vi tror att hon är en han) i superklass. Våra byggjobbare har fått avbryta sitt jobb två gånger idag för att jaga kanin. Jag vet inte om de uppskattade avbrotten, men i morgon är det jag som går och köper bullar.

Kanske vill Molly också vara med i kollektivet?


UtbrytarMolly (Hon är inte så nöjd med bilden!)


Trots kaninjakt blev väggen uppsågad idag. Rätt coola tapeter.

Gårdagens basketfest med syll-sightseeing

Vilken fest det blev! Temat för kvällen var "I sagornas värld". I kollektivet spankulerade Robin Hood, Broder Tuck, Marion, de tre små grisarna, ett troll (jag), en sagobok (gammelbästisen), Pippi Långstrump, en prinsessa, en nallebjörn, Rödluvan, en djävul och Kalle i chokladfabriken. Barnen var i extas.

Vi började kvällen med en frågesport. Gammelbästisen hade gjort frågorna ovanligt kluriga. Det var endast extra klipska och klyftiga personer som lyckades genomföra denna underfundiga frågesport. En mycket förslagen damer B-spelare vann tre chokladkakor för att hon hade svarat så klokt om Peter och vargen.

Lite senare på kvällen hade vi diplomutdelning. Alla som spelar i laget får en utmärkelse med en nominering till årets "någonting". Själv blev jag årets "stön" (se blogginlägget från igår) eftersom jag stånkar och pustar varje gång jag blir nedsprungen av långa, burdusa, stadiga, oömma, robusta fyrtioåringar.

Som extra krydda blev det sightseeing i mitt hus. Vi tog en promenad på cirka 20 meter och gick in i huset vid skymningen. Vi tittade på sevärdheterna: syllar, reglar, betongplatta, elkablar och förankringsklossar. Det är besynnerligt vad det kan bli spännande, någonting som är så tråkigt. Men med lite sagotema, ett dunkelt ljus, en munk, en djävul, ett troll m.fl. kan det mesta bli nervkittlande.


En rutten syll


En till rutten syll


Syll- och regelrundvandring




Toktroll

Damer B

I vårt kollektiv ska vi ikväll inrymma sexton andra människor. I kväll går nämligen årets basketfest av stapeln: Damer B:s årliga avslutningspartaj. Alla är involverade. Gammelbästisens man sopsorterar och trycker in ännu fler grejjer i källaren. Barnen målar basketbollar och hänger upp dessa överallt i hela huset. Av mitt gamla klinkersgolv har vi gjort placeringskort. (Vi återvinner.) Gammelbästisen själv skriver ut fina diplom (för årets prestationer) och gör en listig frågesport som vi nog måste ta tidigt under kvällen. Själv har jag gömt mig i mitt rum för att blogga.

Det här är mitt diplom. Det här är vad mina lagkompisar tycker om mig.

I gammelbästisens kök just nu

Gör de nya smådatorer? Är detta en s.k. trekant?

Upp- och nervända världen

Innan jag fick barn visste jag precis hur jag skulle vara som mamma. Mina barn skulle vara artiga och välbelevade. De skulle leka med pedagogiska leksaker, vara kreativa och ständigt utomhus i den friska luften. De skulle snickra egna sköldar och svärd, sy sina egna utklädningskläder (eller åtminstone återvinna sin mammas gamla klänningar). Innan jag ens träffade Skotten köpte jag några undervisande träpussel, lämpliga böcker och annat pyssel från Kallikå utifall att ... Datorer och andra tekniska prylar var inget för mina framtida, kreativa och rödrosiga barn.

Själv skulle jag baka kanelbullar, laga ekologisk mat och läsa undervisande böcker varje kväll.

Ibland förstår jag inte riktigt vad som hände, allt gick så fort. Mina träpussel blev ratade, bullbaket hände en gång, de hemsnickrade sköldarna byttes snabbt ut mot flashiga plastsköldar med matchande svärd och tillhörande hjälm, de pedagogiska böckerna på svenska blev utbytta mot Teletubbies, Postman Pat och Paddington, eftersom jag inte ägt några flotta klänningar så blev det inte mycket återvinning ...

Precis som mitt hus, är detta rena upp och nervända världen. Men jag tänker ofta på att det sällan blir som man tänkt sig – men oftast blir det ganska bra ändå. Det är inte mycket i mitt liv som blivit som jag föreställt mig, jag är glad att jag inte har känt till vad som skulle hända i förväg, men ... jag gillar verkligen min upp- och nervända värld.




Hittade min nioåring i hallen igår. Influerad av gammelbästisen sitter hon alldeles innanför ytterdörren, djupt koncentrerad med datorn i knäet.

Bortblåst

Jag skrev igår att jag skulle lägga in bilder från huset. Men det är så illa att min fröken, "Prussiluskan Gammelbästisen", är på annat uppdrag ikväll. När Prussiluskan trycker, fixar, flyttar och klickar ser det så enkelt ut.

-Se här Bästisgrannen, tryck här, sen gör du så och sedan drar du den hit. Kolla, det är jätteenkelt. Klicka två gånger. Förstår du?

I går förstod jag allting. I dag är det tomt, bortblåst, spårlöst försvunnet. Jag tror
att mitt förstånd har kommit på avvägar de här senaste månaderna.

Uppdatering!
Prussiluskan kom hem. Nu sitter vi i köket och har ny lektion.


Ännu mer minimalistiskt!



Boven i dramat! En ingjuten regel rakt in i betongplattan. Aj, aj, aj!



Här ligger min tvättstuga.


-Se här Bästisgrannen, tryck här, sen gör du så och sedan drar du den hit. Kolla, det är jätteenkelt. Klicka två gånger. Förstår du?

Japp, det här var ju inga problem. Lätt som en plätt!

Många mystiska män

Jag hade sovmorgon i morse, solen sken och i köket luktade det kaffe. Barnen hade knatat iväg till skolan så köket var tomt så när som på gammelbästisen. Vi satt med varsin kopp och varsin dator. Altandörren var öppen så vi hörde fåglarna kvittra och den stora ... tystnaden. Ingen som ville någonting, ingen som behövde någonting ... bara vi som kunde göra vad vi ville. Vi satt där i lugnan ro och läste och pratade bloggar när vi plötsligt hörde bildörrar slå igen.

Vi flög upp och tryckte våra näsor mot fönstret. Vips var det full aktivitet utanför mitt hus. Byggjobbarna har kommit! Med en gång var friden slut. Jag rusade iväg och klädde på mig. Gammelbästisen stod kvar och spanade. Fler bilar hade kommit, fler män hoppade ut. Två mystiska figurer, varav en med trenchcoat (det såg lite suspekt ut bland alla byggjobbare), stegade runt huset och pekade hit och dit. Sedan försvann alla in i huset. Jag och gammelbästisen stod kvar, som förstenade.

Utan förvarning kom en naken man gående ... nä, nu ljög jag.

Gammelbästisen och jag stod med våra näsor mot rutan tills de började bli tillplattade. Då insåg jag att jag var tvungen att kasta mig in i bilen för att hinna till jobbet.

När jag kom hem igen efter bara några timmar låg golven på gräsmattan, tvättstugan i garaget och badrummet på altanen. Jag har inte hittat köket ännu.

Bilder kommer imorgon.

Honeys ... I'm home

Hello honeys... I'm home! vrålade Skotten när han klev in i gammelbästisens hus. Nu har vi börjat vårt "tillsammans-liv". Jag höll på att trilla ihop av skratt där jag stod vid diskbänken och skalade potatis till elva personer.

I fyra nätter har vi bott ihop, fyra vuxna och sju barn. En gång i tiden läste jag någon slags grupp-psykologi. Där fanns en cirkel som visade hur en grupp fungerar psykologiskt. Det enda jag kommer ihåg är "smekmånaden" som, om jag kommer ihåg rätt, gäller den första tiden. En månad borde vara i cirka fyra veckor. Vi ska bo ihop i sex veckor... Det som kom efter smekmånaden har jag förträngt och nu kan jag inte kolla i den boken eftersom den är nerpackad. Kanske lika bra det.

Minimalistisk inredningsstil

Så här ser det ut i mitt kök numera. Jag har under årens lopp ofta drömt om den minimalistiska inredningsstilen. (Speciellt efter det att barnen kom.) Jag har inte sällan varit avundsjuk på vänner och bekanta som verkar få det mesta att färgmatcha och som inte har en pryl mer än de behöver.

Min man och jag har alltid haft svårt att komma överens om vilka möbler vi ska införskaffa. Han vill ha fluffiga, plufsiga, stora, bekväma möbler där man kan sitta och avnjuta en maltwhisky. Jag däremot är rätt förtjust i ... ja, i all möjlig stil. En period gillade jag 50- och 60-tals möbler. Gammelbästisen och jag besökte olika loppisar varje lördag i flera månader. En annan period gillade jag gamla avlutade möbler med lite norrländsk touch. Jag stoppade in så mycket jag kunde i bilens bagageutrymme efter varje resa hem till Norrland. Detta har skapat ett ganska förvirrat hem med en mängd udda möbler som förmodligen inte passar ihop. Vi har dessutom blivit ägare till en mängd möbler som ingen annan i släkten vill ha, men som de av någon anledning inte vill kasta.

De här sista veckorna, när vi började att packa ihop, har drömmen återkommit ...



När gammelbästisens och bästisgrannens barn blir lite större kan de ha en STOR loppis. Denna lilla loppis genererade sju kronor och fem glas bortbjuden saft till intresserade eventuella kunder.

Packat och klart

Nu är det gjort! Allt är packat och klart. Det vi har gått och bävat för sedan i början på februari är fixat. Nacken värker, händerna har fått valkar, fötterna har blåsor men ... allt är nedstoppat, nedstuvat, paketerat, ihoptryckt, inproppat, sammanpressat, staplat, travat och ihoppressat. Underbart.

På övervåningen i vårt hus får vi gå sidledes för att komma fram. I garaget känns det nästan luftigt eftersom vi har sparat några kvadratmeter till köksinredningen, tvättstugeattiraljerna och garderoberna som byggarna ska ta bort under veckan. I gammelbästisens källare vågar ingen gå ned längre.

Lugnet har lagt sig i vårt tillfälliga hem. Barnen snusar rödrosiga och solvarma i sina sängar efter en hel dag ute i solskenet. De vuxna sitter vid varsin dator, lika bleka som de var i februari.

Öppen planlösning

Bla bla bla, Världsmetropolen
6 rum och kök 156 kvm

Väldisponerad bostad med karaktär. Arsenik- och kreosotluktande villa med öppen planlösning i nedervåningen. Utsikt mot Gammelbästisen som har nyrenoverad fasad. Stor solig altan. Planlösningen är arkitektritad med ypperligt läge.

Sköna sängen

Vaknade upp i morse i min nya säng. Det konstiga var att det var den absolut skönaste säng jag sovit i på flera år. Jag som brukar gå upp varje natt och äta litet, sov som en gris hela natten! Jag var nästan groggy när jag gick upp. Sängen var mjuk, bred och luktade gott av rena lakan.

Vid niotiden vaknade jag sakta upp av att barnen diskuterade vad de skulle äta till frukost. Det kändes litet som när jag själv var liten och vaknade av att mamma och pappa var i köket. Det var en härlig känsla. "Tillsammansgänget" åt frukost och det låg härliga tidningar överallt. Jag läste DN och Eskilstuna-Kuriren, drack te och åt knäckemacka med leverpastej. Sedan var jag redo för dagens övningar.

Eddie och jag slet som djur. Vi tömde elvaåringens rum, vårt sovrum, badrummet, vardagsrummet, hallen och halva köket. Olle kom över och bar upp de tunga sakerna med Eddie. (Gammelbästisen har ramlat på sina armbågar och jag har nackspärr!) Nu ekar det i nedervåningen och det har dessutom verkligen börjat lukta arsenik- och kreosotimpregnerade förankringsklossar i huset. Grr! I morgon gör vi sista rycket i vårt hus. Allt på nedervåningen ska tömmas. Suck!

Det är halva köket och tvättstugan kvar. Vi måste också hitta en lösning på vårt akvarium. Sedan måste vi planera vilka kläder vi behöver i vår och i sommar. Det här är lite besvärligt, men vi försöker att tänka positivt. Till hösten kommer allt att vara normalt igen. Huset kommer att vara friskt och alla våra kläder kommer att lukta gott. Hur vi ska sanera vår säng och våra soffor får vi lista ut under de veckor som kommer.

Nu i kväll har "tillsammansgänget" grillat. Vi släpade över vår jättegrill och grillade hamburgare. Här i Eskilstuna har vi rena sommarvädret. Barnen tycker att allting är toppen. De åt, pratade, låg i hängmattan, sjöng och hoppade studsmatta. Jag är rädd att mina barn inte vill flytta hem igen.

Nu börjar jag längta efter den sköna sängen. Bred, mjuk, mysig, maffig, puffig, fluffig, piffig, fiffig, skööön ...
Kanske stannar jag också?

Tänk om jag sover hela natten igen?

Dagen D

Detta är dagen med stort D. I dag flyttar vi ihop, gammelbästisen och bästisgrannen. Det är många år sedan vi bodde ihop sist. Det var någon gång i slutet på åttiotalet.

Vi hade båda slutat gymnasiet, jag i Luleå och gammelbästisen i Täby. Nu skulle vi börja leva livet på riktigt, som vuxna ansvarstagande medborgare. Jag hade fått jobb i "coola affären mitt i city" och gammelbästisen skulle studera på "fina universitetet". Vi hade över sommaren blivit stora automatiskt, trodde vi.

Första veckan i vår andrahandstrea gjorde vi upp matlistor, städlistor och ordnade med en gemensam ekonomi (en plåtburk). Här skulle det vara vuxet minsann. Kylskåpet delades upp hyllvis med namnmärkning.

De första månaderna gick allt som på räls.
Gammelbästisen pluggade - jag jobbade.
Gammelbästisen höll ordning - jag var en slarver.
Gammelbästisen spelade basket - jag rökte (förlåt pappa).
Gammelbästisen hade pojkvän - jag hade ... pojkvän(ner). (Förlåt igen pappa.)
Gammelbästisen hade tebjudning - jag hade FEST(ER).

Nu kan jag inte avslöja mer, men jag kan säga en sak: det slutade med dunder och brak. Det är inte för inte vi kallas Flash & Thunder.

Schabraket!

Det här schabraket stod på vår garageuppfart när vi kom hem i går eftermiddag. Barnen blev glada och trodde att det var en modern lekstuga. Ett av gammelbästisens barn undrade om de som ska jobba med vårt hus ska sova över i det nya huset varje natt.

- Får Kicki nya grannar nu? frågade barnet glatt.
- Kanske har de barn som vi kan leka med? sa ett annat barn.
- Undrar om de gillar att hoppa på studsmattan?, filosoferade ett tredje barn.

Funderingarna var många under eftermiddagen. Själv funderar jag just nu på vad jag ska laga till middag.

Morgonhysteri

I morse skulle barnen iväg på utflykt med skolan. Eddie och jag sprang runt som yra höns. Vi hittade ingenting! Hälften av våra saker ligger nedpackade i lådor. Den andra hälften har vi burit upp på vindsvåningen. Sedan har vi spridda skurar av saker som vi tror att vi inte kan undvara under de veckor som vi ska bo hos gammelbästisen. De sakerna ligger inte där de borde ligga.

Mitt i morgonhysterin ringer vår trevlige byggare och säger att det strax kommer ett hus som ska stå på vår gård. "Vadå hus, vi har ju redan ett ... , men ... !?!", flämtar jag. Min hjärna blir alldeles tom. Plötsligt kan jag inte tänka längre.

På något märkligt sätt kom barnen iväg med fyllda ryggsäckar. Förhoppningsvis ligger det en matsäck och ett par inneskor i varje.

Just nu sitter jag och väntar på att det ska dyka upp ett hus som ska stå på vår gård. Jag tror att det är bäst att jag kokar lite kaffe och kollar vad jag har stoppat ned i min egen ryggsäck.

I dag håller Eddie och jag på att packa ihop. Det har börjat eka på nedervåningen. Hallå ... allå... allå, låter det. Det känns lite konstigt att packa ned i lådor när vi inte ska flytta. Eller, jo, flytta ska vi, men det gäller ju för tiden som byggarna renoverar vår bottenplatta. Vi har tömt alla bokhyllor, packat ner porslin i lådor, rensat ut i garderoberna, tagit ned alla tavlor, stuvat ihop handdukar, örngott, lakan och påslakan m.m. Det känns som att vi ska flytta på riktigt, som när vi packade ihop samma saker för att flytta från Luleå till Eskilstuna. Nu blir det en tur rätt över gatan in hos grannen i två månader.

Det har varit en märklig tid här hos oss sedan vi fick reda på att vi måste slita ut alla golv, bila upp alla spiksyllar som de gjutit in i bottenplattan och evakuera vårt hus i flera veckor. Jag kan beskriva det litet grand som att åka berg och dalbana. Ena dagen har det känts som att en tornado har slagit till i vårt hem. Allt har känts som en katastrof. Nästa dag har allt varit mycket bättre och det har nästan känts lite spännande. När det väl är färdigt är det vårt hem och inte förra ägarens. Hjärnan och känslorna är en märklig mekanism.

Idag känner jag mig mest trött och less på att vira papper runt glas. Varför har jag samlat glas som en ekorre i alla år? Jag har farmors och mormors glas i olika skåp, sedan har jag mina egna som jag köpt under årens lopp. Lottens och min rekreationshobby de senaste fem åren har varit att gå till Pingstkyrkans loppis här i Eskilstuna. Jag har väldigt svårt att inte inhandla vackra, billiga glas som jag tror att jag ska få användning för någon gång i framtiden. Lotten och jag tror alltid att vi ska ha stora bjudningar med vackert porslin och vackra glas. Nu räcker det i och för sig med att vi äter tillsammans för att det ska bli en stor bjudning, men det är inte ofta som jag får användning för alla glas som nu måste packas.

När allt det här är över kan jag kanske öppna min egen loppis? Jag kan sälja begagnade golv, gamla arsenik- och kreosotstinkande syllar och vackra glas, som jag aldrig använder.

Nu är bloggen född. Här ska Lotten lära mig att stava, använda rätt prepositioner, meningsbyggnad och att lägga ut bilder på nätet. Ni som läser kommer att få följa det intressanta dramat, i förhoppningsvis inte mer än en akt.