Fler bilder från huset

Visserligen är jag inte hemma, men Skotten är det. Och han fixar och trixar så att det ska bli vackert tills jag åker hem igen.Skotten dansar trolleridans framför strykbrädan som ska förvandlas till en kamin.
Skotten njuter av boksamlingen i vardagsrummet. (Not! Han längtar efter whiskyn i jordglobsbarskåpet.)
Köket. Need I say more? Kolla kylen och frysen i högersidan. Kolla spisen. Kolla skåpshandtagen. Kolla bordet: Gammelbästisens familj får plats hemma hos oss numera!

Fiskelycka

Inspirerad av gäddan som jag fick för några dagar sedan, i en sjö mellan Världsmetropolen och den lilla norrländska Byn, skruvade jag ihop mitt kastspö. Jag hade precis kommit tillbaka till stugan.

Jag gick ned till min vanliga plats på bryggan där jag stått och kastat i två år utan att få den minsta lilla känning.

Efter tre kast ser jag något mörkt under vattenytan. En fisk! Jag tror att jag skrek, för barnen kom rusande.

Utan håv lyckades jag slänga upp gäddan på stranden. Detta är resultatet av mitt andra napp i sommar.

Om någon har ett bra recept på gädda tar jag tacksamt emot det.

Storfiskaren

En dag fick jag för mig att jag absolut skulle börja fiska. Jag har vuxit upp vid havet och bott större delen av mitt liv vid olika hav, men jag har aldrig fiskat.

Eller ... jo, jag har väl fiskat om jag har varit tvungen.

För två år sedan stod jag i den lokala sportaffären i den lilla norrländska byn där jag bor ibland om sommaren. Jag vandrade runt i lokalen så där som man kan göra när man är ledig och inte riktigt vet vad man är ute efter. Förmodligen letade jag efter billiga basketskor.

Plötsligt stod jag framför mitt fiskespö. Jag vet inte vad som hände men jag visste att jag måste köpa det.

Det var verkligen underligt, jag som aldrig gillat att fiska. Tjugo minuter senare stod jag utanför den lilla sportaffären med ett nytt kastspö i handen. Det var förpackat i en vacker, vinröd, avlång tygpåse. Fiskespöet var förmodligen lika förvånat som jag.

Jag åkte omedelbart hem till stugan i alldeles för hög fart och skruvade ihop delarna (två stycken).

Efter denna händelse har jag kastat och kastat och kastat med mitt spö.

Om jag har fått napp?
Näe, inte förrän igår. Men som man kan säga ibland ... den som väntar på någonting gott ...

Perkolatorn flyttar hem, men jag åker norrut

Sladdar, elektronik, telefoni är inte mina bästisar. Sedan drygt en vecka har vi bott i vårt nygamla hem där sladdar blivit kapade, uttrasslade, borttappade och återfunna. Precis som i min hjärna har det varit ett virrvarr.

Nu flyttar perkolatorn hem, den enda manick med sladd jag kan med och kan koppla.

Om några minuter åker jag mot nordligare breddgrader för att se om det går att koppla ihop mina egna hjärnsladdar.

Jag ska köra cirka 82 mil på två dagar. Stöket lämnar jag åt Skotten för nu ska här badas, fiskas, snickras och laddas batterier. I vår familj är det nämligen Skotten som är den ordningsamma medan jag spiller, dräller, drar fram saker och luktar på blommorna.

Gammelbästisen och jag kan spela basket, tapetsera, sätta upp lister, bygga garderober, köra bil, snyta näsor, klippa naglar, stryka gardiner och lite annat, men att få ordning verkar omöjligt. Nu åker jag och ser till att få ordning på datoråbäket i stugan. Modem! Hurra!