Kanoneftermiddag

Spenderade en härlig eftermiddag vid vilda forsen en bit från Solkusten. Här har jag varit många somrar utan att vara ett dugg fiskeintresserad. I dag åkte vi hit för att titta på de stora laxarna som håller till här.



Det var länge sedan jag var här sist – jag hade glömt hur vackert det är.

Ser ni silhuetterna? Här simmar två bamselaxar! Det började klia i fingrarna och vattnas i munnen.

Det finns olika drag man kan fiska med, men den här varianten har jag aldrig sett förr!

Solkusten

Nu är det dags att dra upp mot Solkusten igen. Blommorna är vattnade, väskorna är packade och soporna är tömda. Jag har till och med klippt gräsmattan.

När jag åkte iväg förra året var vårt hus i en enda röra. Vi hade golv, om jag inte minns fel, men möblerna var utspridda och prylarna låg i kartonger ute i garaget.

Jag kommer ihåg hur trötta vi var, Skotten och jag. Trädgården grodde igen under sommaren och hösten, och på ett år växte det upp en mindre björkskog genom trätrallen på altanen!

Det här året kommer jag aldrig att glömma! Jag har lärt mig en massa om andra människor och om mig själv.

Kanske förlåter jag en dag ... men jag glömmer det aldrig!

En midsommaraftons (mar)dröm

Traditionsenligt gick vi först på den lokala ”dans kring stången-festen”. Tyvärr var jag där i två timmar innan Gammelbästisen bestämde sig för att komma dit. När de hoppade groda, hade jag gått hem för länge sedan ... och var HUNGRIG.

I brist på mat, smuttade jag lite i likörskåpet.

Kvällen slutade med att Gammelbästisen hellre umgicks med igelkotten under verandan än med mig.

– Hohooooo. Lilla sötaste igelkotten? Min Bästisgranne har tittt för djupt i flaskan! Kan vi umgås?

Världsmetropolen kokade, det var fest i varenda buske. Disco varvades med dansband och hip hop. Busskurerna hyste hånglande par. I brist på bussresenärer.

– Hallåååå! Jag har ingen att prata med!

Man klär sig fin för midsommarkalas. Och vad händer? Gästerna ser ut som skrutt.

Redo för Nobelfesten 2007.

Nej, det finns ingen bild på mig. Jag var liksom inte närvarande. (Fast jag tog rätt bra bilder, eller hur?)

Vardagshjälten

Efter att på ett enklare sätt ha firat ett avslut (advokaträkningen kom) hamnade vi på en av Världsmetropolens busshållplatser. Stinna av mat och fulla av bowlingenergi såg vi plötsligt en duva med ett märkligt beteende.

Duvan planterade sig mitt på vägen och ville inte flytta på sig. Vi stirrade på duvan och började bli allvarligt oroade för fågelns framtid. Bil efter bil körde förbi med bara några centimeter tillgodo.

- Men hallå ... skrek åttaåringen ... duvan kommer ju att bli påkörd om den inte flyttar på sig!

- Eh ... ja, det har du rätt i, men ... eh ... nu kommer vår buss, svarade de kallhamrade föräldrarna.

- Men mamma ... gör någonting!

Bussen närmade sig snabbt och gled in på hållplatsen där vi stod. Dörrarna slog upp och vi klev på.

- Två vuxna och två barn till ...

- Hallå, sa busschauffören, ser ni ... den där fågeln kommer att bli påkörd om den inte flyttar på sig! Vad ska jag göra?

- Öh ... sa en förvirrad Bästisgranne ... ska jag gå och flytta på den?

- Åh, kan du göra det? Jag håller bussen. Akta dig för bilarna!!!

Jag såg mig för och rusade över stora vägen. Duvan satt fortfarande kvar mitt på gatan. Jag flaxade lite diskret med armarna medan hela busslasten tittade på. Tänk om den inte flyttar på sig, hann jag tänka. Som tur var flög den sin kos mot, förhoppningsvis, säkrare mark.

- Du är fantastisk, sa busschauffören, ni får åka gratis!

De kallhamrade föräldrarna skämdes ... för hade busschauffören inte oroat sig så hade duvan fortfarande suttit kvar mitt på gatan ... möjligen med livet i behåll.

Otränad

Efter att ha blivit belagd med en slags verbal munkavle slutade jag att blogga. Det gick åt för mycket tid till att tänka ut vad jag kunde skriva och vad jag inte kunde skriva.

Nu är allt det där över, semestern är här och energin håller på att komma tillbaka. Dags att blogga igen.

Fingrarna trasslar ihop sig över tangentbordet, orden fastnar på vägen, användarnamnet är som bortblåst och lösenordet ... ja, hm ... det var ju något väldigt listigt som Gammelbästisen och jag hade tänkt ut!

Att blogga är som att träna.

Mitt basketlag är nog ett av de enda lagen som inte gör sommaruppehåll. Vi är så pass gamla (många av oss) att vi inte kan ta paus under sommaren.

Det tar för lång tid att komma i form igen!