Vardagshjälten

Efter att på ett enklare sätt ha firat ett avslut (advokaträkningen kom) hamnade vi på en av Världsmetropolens busshållplatser. Stinna av mat och fulla av bowlingenergi såg vi plötsligt en duva med ett märkligt beteende.

Duvan planterade sig mitt på vägen och ville inte flytta på sig. Vi stirrade på duvan och började bli allvarligt oroade för fågelns framtid. Bil efter bil körde förbi med bara några centimeter tillgodo.

- Men hallå ... skrek åttaåringen ... duvan kommer ju att bli påkörd om den inte flyttar på sig!

- Eh ... ja, det har du rätt i, men ... eh ... nu kommer vår buss, svarade de kallhamrade föräldrarna.

- Men mamma ... gör någonting!

Bussen närmade sig snabbt och gled in på hållplatsen där vi stod. Dörrarna slog upp och vi klev på.

- Två vuxna och två barn till ...

- Hallå, sa busschauffören, ser ni ... den där fågeln kommer att bli påkörd om den inte flyttar på sig! Vad ska jag göra?

- Öh ... sa en förvirrad Bästisgranne ... ska jag gå och flytta på den?

- Åh, kan du göra det? Jag håller bussen. Akta dig för bilarna!!!

Jag såg mig för och rusade över stora vägen. Duvan satt fortfarande kvar mitt på gatan. Jag flaxade lite diskret med armarna medan hela busslasten tittade på. Tänk om den inte flyttar på sig, hann jag tänka. Som tur var flög den sin kos mot, förhoppningsvis, säkrare mark.

- Du är fantastisk, sa busschauffören, ni får åka gratis!

De kallhamrade föräldrarna skämdes ... för hade busschauffören inte oroat sig så hade duvan fortfarande suttit kvar mitt på gatan ... möjligen med livet i behåll.