Bästisgrannen

Fiskpinnar ...

Egentligen är det ingen större skillnad på att laga mat till fyra personer än till elva. På ett sätt är det lättare att laga mat till flera ... speciellt om dessa personer finns i huset och kan hjälpa till. Gammelbästisen och jag åkte i väg till "den stora matbutiken" och gjorde en rejäl veckohandling.

Kanske blir det ingen gourmetupplevelse den här veckan, men alla kommer att bli mätta!

Fiskpinnar, potatis, remouladsås och spenat!

Ett kylskåp fyllt till bristningsgränsen.

Tjugo fiskpinnar eller 60 ... det spelar ingen roll!

Stuvad spenat går inte hem hos de yngre barnen, men bland oss i övre medelåldern är det ett måste ... vi har ju tittat på Karl-Alfred!

Fördelar

Det finns väldigt många fördelar med att bo ihop med en annan familj:

När man är sjuk och ens man jobbar finns det någon som fixar maten
Det finns nästan alltid någon hemma att prata med
Frukosten är framdukad när man kliver upp på morgonen
När man kommer hem, trött och grinig en sen fredagseftermiddag, är bordet dukat, ljusen tända och pizzorna beställda
När ens egna föräldrar inte finns i närheten går det ganska bra att låna grannens

Listan går att göra mycket längre ...

Allting är fixat och klart vid middagstid!

Ljuvliga pizzor!

Tabberas?

Har man tur blir det hembakad Toscakaka till efterrätt.

Gammelbästisens pappa har bakat denna grymt goda kaka sedan 1978. Just den här är dagsfärsk!

Olika sätt att umgås

Nu när vi bor ihop så är det många som undrar hur det går. Jag kan bara säga att det går lika bra som förra gången. Vi är sociala genier allihopa!

Gammelbästisar och Bästisgrannar

När man bor granne med Gammelbästisen saknas det inte bloggvirke. Livet rätt över gatan är mer som en spännande actionrulle medans jag själv inhalerar ingefärste i godan ro. I söndags höll det på att gå riktigt illa. Det är tur att det finns män med bra luktsinne och sinnesnärvaro.

Inhalerar ingefärsdekokt som jag inbillade mig skulle hjälpa mig att andas. Förkylningar är inte roliga även om det inte är svininfluensan.

Ordningen är återställd: nu bor vi tillsammans igen! Finn fem fel eller ett okänt antal barn!

Glasstrutar

Ibland undrar man ju vem man umgås med.

På lördagar kommer det mystiska tomtar som "tomtar". (Se tidigare inlägg.) På fredagar kommer det strutiga strutsar som studsar (basketbollar). Gammelbästisen och VBK för intelligenta resonemang om hur duktiga vi är på att spela basket.

VBK och Gammelbästisen ser ut som små ... ja vaddå?

Uppiggande medel

Ibland behöver man lite uppiggande medel för att stå ut med tillvaron. Blommor kan ibland fungera för mig.

När solen tjurar och vägrar värma våra djupfrysta kroppar under sommaren får man ta till substitut. Dessa rudbeckior liknar åtminstone solen, tycker jag.

Tomtar

Ibland händer det märkliga saker i Världsmetropolen.

I lördags ringde det plötsligt på dörren så där vid middagstid. Utanför huset stod det två tomtar! Jag blev ganska nervös ... det är inte vanligt med två tomtar vid den här årstiden. En julafton, några år tidigare, hade vi en full jultomte som hade gått fel. Efter den händelsen är jag lite rädd för just jultomtar!

Tittade noga på tomtarna för att se om jag kunde känna igen dem. Var det Gammelbästisens barn som höll på med en ny film? Undrade till sist lite försiktigt om det var möhippa på gång.

– Näe, svarade tomtarna i kör. Vi "tomtar".
– Vadå sa ni att ni gör? frågade en lite skärrad Bästisgranne.
– Jo, vi "tomtar", svarade tomtarna. Det gör vi varje år sista helgen i augusti.
– Öh, eh, vad är det för någonting? (Skulle de råna oss?)

Det visar sig snabbt att de två tomtarna har en gammal drickaback med sig som är full med hemgjord glögg, whisky, vin och pepparkakor. De cyklar runt på sina "renar" i vårt område och bjuder grannar på lite glögg och pepparkakor två gånger per år.

Skotten och jag bjöd genast in dem i köket. Två mystiska tomtar i vårt kök som bjöd på glögg och vin! Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Sämre lördagkväll kan man ha. Efter en timme cyklade de ganska stadigt vidare till nästa granne.

Om vi kom på vem de var?

Hm, jag tyckte att åttaåringens fotbollstränare såg rätt möra ut igår. Dessutom hade de bekanta solglasögon på sig.

Rara tomtar som bjuder chockade grannar på hemgjord glögg.

Adopt a higway

När jag var ute och reste förr om åren (för si så där 20 år sedan, hmpf) vet jag att jag ofta tänkte på hur rent det var i Sverige.

Nu när vi reste runt i Minnesota, South Dakota och Iowa slog det oss hur rent det var utefter alla vägar. Det visade sig att man kan adoptera en bit av vägen som man håller rent. Det tycker jag var en himla bra idé. Ett företag, en grupp eller en person kan sköta om städningen på sin alldeles egen bit. Om man vill kan man till och med plantera lite växter, åtminstone i Californien.

Tänk om jag skulle adoptera en bit av E4:an. Jag skulle plantera rosa, röda och lila tulpaner efter hela vägrenen och städa där minst två gånger om året.

Kan man göra detta i Sverige?

Borta bra, men hemma bäst!

Gammelbästisen och jag tryckte ihop vår packning sent på lördagkvällen efter vår ~~"cock out"~~ "cook out". Det var med lättare våld som vi packade ihop. Vi blev tvugna att ta till alla knep för att rymma alla de saker som vi köpt. Vissa saker blev vakumförpackade och andra saker vek vi ihop enligt armévis.

Vid lunchtid i söndags satte vi oss i den stora, röda bilen och blev skjutsade till Minneapolis. Det var med en släng av vemod som jag såg landskapet susa förbi. Det platta landskapet i sydvästra South Dakota byttes sakta ut mot ett mer kuperat Minnesota och lugnet i lilla (?) Sioux Falls byttes ut mot skyskrapsstinna Minneapolis.

Skyskrapor i Minneapolis.

Inte nog med att vi blev skjutsade till Minneapolis, vi blev även bjudna på en häftig avskedsmiddag på en sushirestaurang, Ichiban sushi. Gammelbästisen var eld och lågor för äntligen blev det lite riktig mat, tyckte hon. Jag, som alltid varit skeptisk till rå mat, slurpade i mig tonfisk, lax och räkor. Vi visste inte om det här var våran "last supper", så jag tänkte att det var lika bra att pröva på någonting nytt om vi ändå skulle störta.

Kvällen spenderade vi på hotellrummet i närheten av flygplatsen. Vi klämde lite extra på vår packning och oroade oss för övervikten som vi visste att vi hade. Vi tömde ut vätskor, slängde gamla strumpor och försökte på alla sätt att minska antalet kilon. Om det hade varit möjligt hade vi bastat bagaget!

Gammelbästisen var uppe med tuppen i måndagsmorse och utnyttjade alla faciliteter som fanns på hotellet. Frukostbuffén, som var en av de värsta jag har sett, utnyttjade hon till vetenskaplig forskning. Vid det här laget längtade jag hem efter fil, riktigt kaffe och en macka med ordentligt pålägg.

Styrkta (?) av bullar, sockerkakor, sockriga flingor och blekt kaffe åkte vi till flygplatsen och checkade in allt bagage utan problem. Inte en krona extra kostade det. Jag vet inte hur det gick till, kanske hade personalen ätit en sockrig frukost de också och, i ett stim av sockerchock, glömt bort hur mycket bagaget fick väga?

Lyckliga hoppade vi på planet och fick en av de skumpigaste resorna jag gjort. Sushin var på väg upp och jag ångrade för några minuter den där sista råa tonfiskbiten som jag glupskt vräkt i mig. Men allt gick bra till slut och Gammelbästisen och jag landade i ett (för ovanlighetens skull) soligt Stockholm. Ingen var lyckligare än vi två när vi "Jet Laggade" stod på Stockholms central vid lunchtid i går.

Gammelbästisen med allt bagage på Stockholms central. We made it!

Nu när både vi och bagaget kom fram ordentligt kan jag bara säga att det här var en av de absolut häftigaste resor som jag har gjort, men ... borta bra men hemma bäst.

Titta vad fint det är i Sverige.

Cook out

Vad passade bättre sista kvällen än en "cook out" med familjen? Vi lämnade Sioux Falls vid 16-tiden och åkte till en av släktingarnas farm utanför Le Mars, Iowa.

Inom tio minuter hade vi någonting att dricka i handen. Gammelbästisen och jag vandrade runt med varsin öl som min amerikanska syster kallar för "piss water". Jag är beredd att hålla med , men ölen var kall och nostalgifaktorn var hög.

Från att ha åkt från en ganska dräglig luftfuktighet i Sioux Falls, kom vi till ett Iowa som vibrerade av fukt och värme. Vid minsta ansträngning bröt små fina svettdroppar ut över hela kroppen.

När jag var här för 25 år sedan var farmen i den äldre generationens ägor. Det fanns kor, hästar, hönor och grisar här. Nuförtiden är djuren borta och farmen ombyggd. Gammelbästisen och jag blev visade runt hela bondgården.

Nya tider, nytt tänkande. Idag är stallet ombyggt till en "partybarn". Där djuren stått stod tio fantastiska picknickbord á 700 kronor styck (Gammelbästisen ville packa ned samtliga och ta med dessa till Världsmetropolen). På övervåningen, där höet brukade ligga, fanns numera en scen, ett fantastiskt dansgolv och en basketkorg! Helt otroligt!

Det här golvet hade jag gärna tagit med mig till Världsmetropolen.

Titta, här bor de små gulliga basketbollarna! Mjukt och skönt...

På en cook out (pot luck) samlas familj eller vänner och de flesta tar med sig någonting ... läsk, chips, korv, glass, bröd eller något annat ätbart. Det är en väldigt avslappnad tillställning där de flesta knallar runt i shorts och t-shirts (med tanke på vädret fanns det inte mycket att välja på om man inte ville bada i svett).

I väntan på hamburgare och korvar.

Mmmm ....

Som gäst blir man väldigt väl omhändertagen och det kan kännas som om man sitter i fåtöljen med Lasse Holmqvist. Här frågas det om familj, barn, gamla pojkvänner, religion, politik och jobb. Inga hemligheter här!

Så var det dags igen! Jag frågade varför vi inte sköt med bössa för 25 år sedan. Jorå, de hade de visst gjort men jag hade visst jagat andra saker!?! Det kommer jag inte ihåg.

Hej då Iowa för den här gången. Om jag någonsin kommer hit igen vill jag ta med mig familjen.

Bilder

Iowa och South Dakota är kanske inte de hottaste resmålen i universum (personligen känner jag ingen annan som har åkt på semester till Sioux Falls och Alton) men faktum är att man kan hitta det mesta här för att få en härlig semester.

Medelhavskänslan är hög vid Okoboji och Spirit Lake. Många åker hit för att fiska och bada.

När jag och Gammelbästisen är ute och reser ser vi helt olika saker. Medan hon hittar mystisk mat, perfekta köksredskap och djupintervjuar var och varannan amerikan som vi stöter på går jag två steg efter och klämmer, känner och luktar.

Solnedgång i norra Iowa.

Eftersom Gammelbästisen är en datornörd och sköter om datorn, kamerorna, sladdarna, adaptorerna och de trådlösa nätverken lägger hon in mina bilder i sin Mac.

Häftig gammal Ford med flaket fullt med blommor.

Tillsammans får vi en heltäckande bild av vår resa.

Långweekend

På fyra dagar har vi gjort så många saker att vi låg och flämtade i soffan när vi kom tillbaka till Sioux Falls i måndags.

Cabela's.

Den intensiva långhelgen började med att vi åkte till Mitchell (South Dakota) i fredags. Vi åkte dit för att kolla in en av de coolaste affärerna jag någonsin varit till, ”Cabela's”. Där finns allt inom jakt och fiske. Vilket ställe! Personligen hade jag kunnat stanna där resten av dagen.

I Mitchell finns också ett helt otroligt hus som är helt pyntat med majskolvar, the ”Corn Palace”. Vem sjutton kom på den idén? Helt otroligt.

The canyon by Dell Rapids.

Några timmar senare åkte vi vidare för att äta en sen lunch vid en underbar ”canyon”. När jag stod där, i den fuktiga värmen, önskade jag för några minuter att jag hade möjlighet att resa tillbaka i tiden och se hur det såg ut där för 150 år sedan.

Jag skjuter prick.

I närheten av vårt picknickställe fick vi möjligheten att skjuta. Jag har några udda talanger varav en är att skjuta. Gammelbästisen var skeptisk till en början, men efter en stund fick vi släpa ut henne från skjutbanan. Det var dags att åka till Alton, Iowa.

Iowa.

Jag har inte varit tillbaka i Iowa på över 20 år så det var kosmiskt spännande att köra på de spikraka vägarna med majsfält så långt ögat kan nå. Det är någonting speciellt med lukten, värmen och ljuset. Det kändes litet som att komma hem. Jag hade ett bra år i Alton.

Class of '82.

På 48 timmar hann vi med allt som jag ville göra. Jag träffade resten av familjen, jag gick runt och fotograferade halva Alton, jag gick på 25-års jubileet och träffade mina gamla klasskompisar, jag åt och åt och åt.

The Ok Café. Här åt jag många hamburgare.

Casey's kan jämföras med Pressbyrån.

Grädden på moset var the ”County Fair” i Le Mars som jag alltid lyckades missa för 25 år sedan. Äntligen fick jag klappa grisar, får och kossor och äta funnelcake. Jag var sjutton år igen (på gott och ont). Men jag njöt ...