Äntligen "hemma"

Efter 25 år är jag här igen - in the midwest. Det känns som att komma hem. Allt är sig likt ... majsfälten, värmen, fuktigheten. Jag hade ett av mina bästa år här i mellanvästern.

Djupt besviken var jag när jag fick veta att Gammelbästisen skulle få åka till Dallas (detta var 1981 och TV-serien "Dallas" gick för fullt). Hur "coolt" var inte det? Tänk att få stöta på JR eller att få se Sue Ellens darrande läpp i verkligheten? Jag tror att jag svor och förbannade min olycka.

Var låg Iowa? Jag hade aldrig hört talas om staten när jag fick brevet om att jag skulle spendera ett helt år i en sjubarnsfamilj med egen farm i ett samhälle med 1 000 invånare. Elevantalet på hela skolan var 120! (Gammelbästisen gick på en skola med 2 000 elever.)

Jag ville INTE åka.

Äntligen hemma! Mitt hjärta bultar för the "Midwest". Medan Gammelbästisen hade det tristare än trist i Dallas, levde livets glada dagar för mig.
Aldrig trodde jag att jag skulle få mjuka knän och bli varm i hela kroppen av att se en äkta "John Deere"- traktor. På motorvägen ropade jag STOOOOOPP, så tvärnitade vi och åkte för att handla majs. En jättepåse med 20 kolvar för §3.00.

Eftersom Gammelbästisen aldrig smakat en riktigt färsk "kandy corn" fick hon äran att smaka en okokt (de smakar sött och gott men det är inte att rekommendera att äta för mycket utan att laga till dem ... speciellt om du ska delar samma rum under natten!). Tydligen smakar de som äpple.

Jätteglad! Majs! Hurra!