Obildad

Jag är rätt obildad. Så enkelt är det. Jag var aldrig speciellt intresserad av att bilda mig när jag var yngre. Jag hade en toppen uppväxt där vi sportade mycket och byggde många kojor, men bildning ... haha! ... det ingick liksom inte. Vi trivdes, hittade på bus och växte. Grammatik var ungefär som en slemmig groda som satt och kväkte i ett dike någonstans. Matematik var en börda som jag lyckades trixa mig bort från i årskurs sex, när fri uppfostran frodades i Norrbotten, och man som tolvåring fick bestämma själv om man kände för att lära sig. Poeter och poesi var ett skämt. Jag tror att min mamma försökte med lite Robert Burns (Skotsk poet, of course) men det lyckades endast med "My Love is Like A Red Red Rose" ("Min älskling du är som en rooos ...").

Sedan råkade jag på Gammelbästisen och hennes familj. Plötsligt åt jag kronärtskockor med skirat smör och citron. Jag blev bombarderad med dubbel supinum så fort jag öppnade munnen. Jag åt hembakat bröd med oliver och rosmarin. (Själv var jag van med blodpudding, fiskbullar i hummersås, pölsa och rökt aborre.) Bildning liksom ramlade över mig som en skymning i augusti. Jag blev besprutad – som en fungucidbehandling över ett kvällsgrått betonggolv.

Så upptäckte jag Carl Larsson, fullkomligt genial och Alf Henriksson, hur bra som helst. Carl Larsson fann jag för många år sedan, när jag bodde i Göteborg. Alf Henriksson upptäckte jag i februari detta år. Visst är det coolt att man aldrig slutar att lära sig, att man aldrig slutar att förundra sig och ... att man upptäcker nya saker hela tiden.

Fiskbullar i hummersås rules ...